• Personliga berättelser

    Det värsta blev det bästa

    ​–Jag liknar nog inte de flesta som transplanterats. Mina problem kom plötsligt och oväntat och jag hade knappt kommit i kontakt med begreppet organtransplantation. Ett begrepp som skrämde mig. Jag hade inte stått på väntelista särskilt länge när jag blev transplanterad, säger Oskar Olsson, 23 år och levertransplanterad.​​​​​

    ​​
    Det var på hösten för ett par år sedan som tidigare friska Oskar Olsson började få magkatarrliknande symtom. 
    Blodprover visade förhöjda levervärden men det var inget som läkarna tyckte var alarmerande. Men problemen fortsatte och till slut blev det röntgen.
    – Jag kallades tillbaka till läkaren oc​​h fick chockbeskedet: levern var full av tumörer och läkarna var inte hoppfulla, säger Oskar. 
    Oskar hade en extremt ovanlig cancertyp, en typ som bara brukar drabba spädbarn, endast 46 vuxna i hela världen hade drabbats. Ingen av dem hade det gått bra för. 
    – Jag förberedde mig för att livet var över, jag träffade mina vänner, försökte göra något meningsfullt. Jag åkte till Falun och tittade på skidtävlingar, minns jag.
    Oskar skickades till Stockholm för ingående tester och behandling. Förvånande nog bet cellgifterna och Oskar började känna sig lite bättre. Men så fick han ont i magen igen.
    – Läkarna berättade att de satt upp mig på listan för transplantation och att jag behövde få en ny lever inom fyra veckor, för att klara mig. Innan hade jag tänkt: ”bara det inte blir transplantation, det är det värsta”.

    Transplantation inom en månad
    Exakt fyra veckor efter att Oskar skrivits upp på väntelistan kom samtalet: det fanns en lever till honom. Det var bråttom och Oskar fick sätta sig i taxi de 24 milen från hemorten Hofors till Stockholm. Transplantationen gick bra men det uppkom komplikationer och läkarna tvingades öppna upp Oskar ytterligare tre gånger för att få bukt med en blödning. Oskar blev kvar en vecka på sjukhus men väl efter hemkomsten började han sakta men säkert repa sig.
    – Jag hade lite svårt att springa i början, syresättningen var inte som vanligt och eftersom jag gillar att träna var jag lite otålig men annars mådde jag precis som innan jag blev sjuk. Det värsta, det vill säga transplantation, blev ändå det bästa.

    Där och då tog han själv ställning för organdonation
    – Det behöver inte vara så komplicerat, bara ett ställningstagande. 
    Oskar tycker att han är samma människa idag som innan han blev sjuk och transplanterades.
    – Jag kan inte säga att jag är ”en bättre människa”. Och det där med att fånga dagen kan lätt bli lite desperat. Man behöver inte alltid toknjuta av nuet. Jag gillar att planera saker, ha något att se fram emot. Ibland är meningen med livet att våga ha tråkigt och få småklaga över att livet är fullt av gråzoner.

    Gillar att träna och tävla
    Nu bor Oskar i Stockholm och läser Global Management med kinesiska på Universitetet.
    – Jag tränar fortfarande och gillar att tävla. Nyss kom jag 4:a i sim- och löptävlingen Hofors swim-run. Jag ser mig inte som en person som har ett handikapp bara för att jag är transplanterad.

    En dröm som Oskar har är att genomföra idrottstävlingen ”ö till ö” där man simmar och springer mellan tre öar i Stockholm skärgård. Totalt är avståndet 7,5 mil.
    – Det kanske låter som en larvig grej i det stora hela men en sak som kan vara lite jobbigt är att jag helst inte ska dricka alkohol, eftersom jag är levertransplanterad. Mycket av studentlivets sociala delar inkluderar alkohol. Men jag har fuskat lite någon gång och jag har mått bra ändå, avslutar Oskar.