• Personliga berättelser

    Om att få livet som gåva

    Ögonen gnistrar av liv och kinderna är rosiga efter löpturen i den milda vintern. Att Emma Dalman lever i fulla drag kan ingen ta miste på, men för mindre än ett år sedan var hon döende i grav hjärtsvikt.
    - Jag lever tack vare att någon sade ja till organdonation.

    ​​För snart nio månader sedan fick Emma, 27 år, ett nytt hjärta genom en hjärttransplantation. Diagnosen grav hjärtsvikt kom som en chock sommaren 2012. Hon trodde att hon var frisk som en nötkärna, men med lite dålig kondition efter lunginflammationen i början av året. Det skulle hon säkert kunna råda bot på med lite träning, tänkte hon. Istället visade det sig att hon hade varit hjärtsjuk i flera år, utan att inse det. Lunginflammationen hade snabbat på förloppet och hennes hjärta var nu nästan lika stort som en handboll.

    Orkade allt mindre


    Vid 26 års ålder hade Emma inte längre tiden på sin sida, vilket många - inklusive hon själv - hade svårt att förstå. Hon såg inte sjuk ut och hon kunde gå, stå, delta i sjukgymnastik, skratta och bära katten. Men varje trappa var som att bestiga Mount Everest och att gå hundra meter kändes som ett maraton. Hon blev till och med andfådd av att byta kläder. Successivt förlorade Emma sin självständighet. Hennes föräldrar fick åka och hjälpa henne med allt: städa, tvätta, diska, handla och laga mat. 
    - För att motivera mig själv började jag skriva listor på allt jag ville göra när jag blev frisk. Det var både stora mål, som en Svensk Klassiker och att cykla genom USA, och små mål som att springa upp och ner i en backe en hel kväll, eller att klara av trappan två steg i taget, berättar Emma.

    Oro inför transplantationen

    Hon minns tiden på väntelistan. De många nätterna hon stod i badrummet och stirrade på sig själv i spegeln och undrade om det verkligen var sant. Hon väntade på ett telefonsamtal som betydde att hon skulle få sitt eget hjärta utskuret ur kroppen och en annan människas hjärta insatt. 
    - Jag var jätterädd för själva samtalet. Vad händer om de ringer ikväll, jag åker in för transplantation och allt går fel? Då är det här min sista dag. Jag ville inte att mobilen skulle ringa.
    Samtidigt var Emma rädd för att de inte skulle ringa. Det alternativet var inget alternativ. Det innebar att hon skulle bli sämre och sämre tills hon till slut inte kunde transplanteras. Då skulle hon sakta men säkert tyna bort. 

    Donation är en gåva

    Hon tänkte mycket på sin blivande donator. Någon behövde dö, för att hon skulle få leva.
    - Någonstans därute fanns en människa som kunde rädda mitt liv. Vad gör han eller hon just nu? Vad kommer att hända? Till sist insåg jag att det inte handlade om att någon annan skulle dö för min skull. Utan det handlar om att en person går bort och har valt att donera sina organ efter sin död. Det en så stor gåva att det inte går att sätta ord på.

    Transplantationen lyckad

    Hon vaknade en vecka efter transplantationen. Det nya hjärtat hade till en början inte velat slå. Fem dagar låg hon med öppen bröstkorg, kopplad till en hjärt- och lungmaskin. Till slut kom hjärtat igång och Emma kunde sys ihop. 

    Tillbaka till ett vanligt liv

    Idag mår hon fantastiskt. 
    - Jag trodde aldrig att det kunde bli så här bra, säger Emma. 
    Hon lever precis som vanligt. Hon är noga med handhygienen eftersom hennes immunförsvar är nedsatt på grund av medicinerna, men de tar hon gärna för att undvika avstötning. Trappor är inte längre ett problem och hon tränar för fullt inför en Svensk Klassiker. 
    - Jag är så tacksam för varje dag jag får vara här! Levande! För varje stund som solen värmer mitt ansikte när jag cyklar nedför gatan, för varje regndroppe som letar sig in under huvan när jag går från staden, för varje försenad buss och varje sms mina vänner skickar. För att mitt, vårt, hjärta slår.

    Upplever stor tacksamhet

    Det går inte en dag utan att Emma skänker en tanke till sin donator. Hon vet inte mycket om personen som har räddat hennes liv och hon behöver inte veta mer. Det skulle varken göra henne mer eller mindre tacksam. 
    - Den tacksamheten jag känner gentemot min donator är en helt ny känsla för mig. Jag kommer aldrig att kunna uttrycka den helt. För hur tackar man någon vars liv inte gick att rädda, men som räddade mig? Jag försöker göra det genom att leva varje dag till fullo och leva vidare för oss båda.
    - Jag önskar att alla som är i behov av en organtransplantation ska få den i tid. Ingen ska behöva dö på en väntelista. Alla ska ha möjlighet att få den chansen som jag har fått. En chans till ett fortsatt liv.

    ​​​​​​​