• Personliga berättelser

    Min livskvalitet har ökat enormt

    Eva Arvedson är veteran på Karolinska sjukhuset i Stockholm, hon har arbetat där sedan 1966. Från början av nittiotalet och fram till pensioneringen var hon säkerhetschef. Tack vare sina nya hornhinnelameller kan hon nu förlänga yrkeslivet med några år och fullfölja ett projekt om sjukhusets passersystem.

    ​​​– Min livskvalitet har ökat enormt när jag kan se på ett bra sätt. Jag är oerhört tacksam för hur jag har blivit omhändertagen på S:t Eriks sjukhus där transplantationen skedde, förklarar hon.

    Eva Arvedson har alltid haft problem med synen i vuxen ålder, men lärt sig att leva med svårigheterna. Som 45-åring hade hon känslan av att ”armarna inte räckte till” när det gällde att ställa in synskärpan och åren före transplantation stod teven nästan i soffan när hon tittade på programmen. Särskilt besvärligt var det att känna sig bländad när hon körde bil, men hon accepterade besväret då hennes optiker genom åren förklarat att problemet inte gick att åtgärda. I slutet av nittiotalet försämrades läget drastiskt då hon fick gråstarr på båda ögonen och hon opererades därför några år senare.

    – Först såg jag som en gud, men sedan blev det sämre. Jag fick beskedet att det var hornhinnan, men ögonläkaren sa att det inte var tillräckligt allvarligt så jag fick ingen remiss till operation. Det var inte förrän förra hösten (2007) som jag fick transplantation för det sämsta ögat och i våras var det dags för det andra, berättar hon.

    Kunde inte läsa vad hon själv skrivit

    Eva Arvedson visar en bild på ett öga som hon har ritat där det finns tappar som ligger som ett pärlband vid den undre delen av hornhinnan. Fungerande tappar ger ögat en normal vätskebalans, men eftersom dessa sedan tidigare var skadade flödade vätskan så småningom alltmer in i Eva Arvedsons ögon. Hennes syn kunde liknas vid en vindruta som sköljs av regnet utan att några vindrutetorkare finns för att befria synfältet. På jobbet kunde hon inte ens läsa vad hon själv hade skrivit.

    – Jag såg väldigt dåligt och måste se genom ett förstoringsglas under ett år innan jag opererades. Jag kunde inte läsa tidningen, måste ställa mig under ljuskällor för att kunna se prislappen när jag handlade och jag kunde bara på längre håll gissa mig till vilka människor det var efter kroppskonturerna och gångstilen, berättar Eva Arvedson, som fortfarande har förstoringsglaset i väskan som en försiktighetsåtgärd.

    – När jag väl kom till S:t Erik gick det jättesnabbt, jag fick allt förklarat och blev opererad nästan direkt. Jag kunde sedan gå på ett bröllop under sommaren som jag hade sett fram emot. Dom var fenomenala, berömmer hon sjukhusets personal. En poäng var att en berömd italiensk kirurg som gästade huvudstaden utförde operationen, vilken direktsändes via länk till en bildskärm på en internationell läkarkonferens som just då hölls i Stockholm. Där kunde deltagarna se hur den undre delen av Eva Arvedsons hornhinna, som kallas för lamell, ersattes av frisk vävnad som sprutades fast genom ett lufttryck och som därefter syddes fast i de yttre ändarna.

    Förbättringen märktes direkt

    – Vid första operationen fick jag sprutor, vid andra droppar för bedövningen. Man känner ingenting – helt fantastiskt. Det enda som hände var att jag mådde riktigt illa och bad att få ligga kvar på sjukhuset efter återbesöket dagen därpå, men sedan kunde jag jobba igen, säger hon.

    Direkt efter operationen märktes att synen hade förbättras, men det var först när stygnen togs bort efter två månader som skillnaden blev ”enorm”.

    – Det var en otrolig upplevelse som jag aldrig har vart med om. Även om jag ser lite sämre på det andra ögat, där jag har gjort en re-operation… men vad då, det är fantastiskt ändå, summerar Eva Arvedson.


    På frågan om hon någon gång misströstade svarar Eva Arvedson att hon inte kunde vara säker på att undgå att bli blind, men vissheten om att en hornhinnetransplantation var möjlig höll humöret uppe. Nu vill hon fortsätta arbeta tills hon blir 67 år, därefter säger landstinget definitivt nej av princip. I Eva Arvedsons ögon syns ingenting av ingreppet. Blicken är lika klar och energisk som hon själv är tydlig i sitt sätt.
    – Jag kan se, jag kan läsa, jag kan arbeta med en dator, jag känner igen folk. Och jag har fått en inblick i hur det är att vara synskadad, slutar hon.