• Personliga berättelser

    Marcus gav sex personer nya liv

    När Marcus dog beslutade Ewa-Britt och Oddvar att deras son skulle donera sina organ och vävnader. Det är ett beslut som de aldrig har ångrat. Tvärtom har det hjälpt dem i sorgen.​

    ​​​- Vi vet att hans hjärta gick till en tonårspojke. Han fick inte bara ett starkt hjärta. Han fick ett gott hjärta, säger Ewa-Britt. 

    Detaljerna är fortfarande tydliga för Ewa-Britt och Oddvar Gabrielsen. Det var Oddvar som stapplade ur sängen när telefonen ringde klockan 03:40 den där torsdagsgryningen i maj. Ewa-Britt låg kvar och undrade vem som ringde så dags. Så hörde hon Oddvar fråga: ”Är han svårt skadad?”.

    – Då förstod jag att det handlade om Marcus. På något sätt hade de sinnesnärvaro nog att be några vänner köra dem, i stället för att sätta sig bakom ratten själva. En halvtimme efter samtalet lämnade de Gävle i ilfart mot en intensivvårdsavdelning i Stockholm. Ewa-Britt minns sina tankar från timmarna i bilen exakt. Kanske var Marcus inte så allvarligt misshandlad ändå? Kanske skulle sonen bli rullstolsbunden, sådant som går att lösa med ramper och anpassningar. 

    ​– I huvudet byggde jag om hela huset. Jag behövde något konkret att fästa tankarna på, säger hon.

    Vårdpersonalen gjorde allt de kunde

    Sen mötte de verkligheten. De minns det som igår, bilderna är så klara. Hur lugna läkarna och sjuksköterskorna som mötte dem var. Hur de gick in till sin medvetslöse son som såg så oskadd ut, som om han sov intill respiratorn. Hur de pratade med honom, berättade att de älskade honom, hur sjuksköterskorna satte på en musikradiokanal fastän det inte var troligt att Marcus längre kunde höra något. 
    ​– Inom tre minuter från det att vi kom till sjukhuset visste vi. Det fanns ingen anledning att ge oss några förhoppningar eftersom allt hopp var ute, berättar Oddvar. Ändå fick vi ta den tid som behövdes för att ta in det som hände runtomkring oss. Att han var borta fastän respiratorn höll honom varm. Vi tvivlade aldrig på att vårdpersonalen gjorde allt de kunde för att rädda Marcus, men ingenting gav något resultat. Marcus var död.

    Tog ställning för Marcus räkning
    ​Vid lunchtid fick de frågan om donation. Ewa-Britt och Oddvar hade berättat för Marcus att de ville donera sina organ och vävnader om något hände dem. Det var ju bra att Marcus visste, hade de resonerat, eftersom han var den som skulle finnas kvar. De var ju äldre medan Marcus var mitt i livet. Nu hände allt i fel ordning. Ewa-Britt och Oddvar fick ta ställning för Marcus räkning, eftersom han aldrig berättat hur han ville ha det. Han hade inget donationskort i plånboken och hade inte anmält sig till donationsregistret. För vilken 29-åring tror att det ska behövas? Ewa-Britt och Oddvars svåra beslut blev ändå lätt.
    ​– Marcus var så omtänksam. Han delade alltid sin sista hundralapp med kompisarna och tog sig tid att åka hem till mormor och äta lunch med henne fastän han redan var sen någonstans. Sådan var han, generös och godhjärtad, berättar Ewa-Britt. Det var naturligt att han gav liv som det sista han gjorde.

    Marcus hjärta räddade en tonårspojke

    De har aldrig ångrat sitt beslut. De bestämde sig på en timme. ”Medan vi upplevde att vi var klara i huvudet”, som Oddvar uttrycker det. De satt hos Marcus länge efter beslutet. Försäkrade sig om att operationen skulle gå fint till. Sen gick de hem och sov i Marcus lägenhet i Stockholm.

    – När vi kom in till Marcus dagen efter så var hans hjärta på plats hos en tonårspojke. Han hade bara haft en vecka kvar att leva utan en donation, berättar Ewa-Britt. Han fick inte bara ett starkt hjärta. Han fick ett gott hjärta. Så känner jag. En hjälp i sorgen. Utöver pojken som fick Marcus hjärta gav Marcus liv åt fem andra personer. Ewa-Britt och Oddvar har valt att få reda på deras ålder och kön. De vet till exempel att han gav sin ena njure till en liten flicka. Pappa Oddvar tittar lugnt framför sig och säger att på det här sättet kom det något bra ur det hemska. Han menar att det trots allt finns en glädje i att Marcus har gett så många personer ett liv. Inte bara dem som behövde organen, utan deras anhöriga också.

    – För man kan vända på det. Tänk om det enda som hade krävts för att Marcus skulle överleva var ett nytt organ? Och det inte hade funnits något.

    – Beslutet att donera har hjälpt oss i sorgen. Vi saknar honom varenda sekund, men vi tror att han är nöjd med vårt beslut där han är, säger Ewa-Britt.