• Personliga berättelser

    Jag är stolt över mamma

    ​Min mamma var en generös människa. Det sista hon gjorde var att ge livet åter till minst fyra människor. Det skulle hon ha gillat. Synd bara att hon inte kan få reda på hur bra det gått för dem.

    ​​​När Patrik berättar om sin mamma Barbro förstår man att de stod varandra nära. Redan under Patriks skoltid talade de med varandra om livet och döden.

    – Mamma var en glad och intellektuell människa, som älskade att läsa böcker och lösa korsord. Vi hade nog båda lite galghumor, men just döden skojade hon aldrig om. När man är död så är man död, så självklart ska man donera efter sin död om man kan. Så resonerade mamma och hon tvekade aldrig om detta.

    Olyckan gick på ett ögonblick

    Barbro sa ofta att man aldrig så noga kan veta vad som händer. Så var också den olycka hon råkade ut för totalt oväntad. Förmodligen hade hon tagit ut hörapparaten för att slippa höga ljud under en eftermiddag på bio. På vägen hem från bion hörde alla andra att spårvagnen pinglade, alla utom Barbro. Det blev ingen dramatisk kollision, hon fick mest en knuff. Men det ville sig så illa att hon slog huvudet rakt i spåret. 
    – När de ringde från sjukhuset och berättade att mamma råkat ut för en spårvagnsolycka och låg i respirator kunde jag inte ta in det. Först trodde jag att någon bluffade och när jag fick se mamma ligga där med en massa slangar kändes det fortfarande som ett dåligt skämt. Så overkligt var det!

    Ett fint farväl

    När Patrik efter samtal med läkaren förstod att Barbro var döende tog han själv upp frågan om donation. Efter dödförklarandet bekräftades hennes positiva inställning till donation. Sökningen i donationsregistret gav träff och Barbros önskan om att donera sina organ och vävnader var tydlig. Sedan kunde läkarna ta hand om de organ som kunde användas för transplantation. Det visade sig att de flesta var i gott skick. Dagen efter tog de ett fint farväl av Patriks mamma på sjukhuset.
    – Jag var lite orolig för att hon skulle se insjunken eller vanställd ut, de hade ju tagit vara på en hel del. Men så var det inte alls! Jag och min flickvän tog med vår ettåriga dotter så att hon fick vinka hej då till farmor.

    Flera människor hjälpta 

    – Identiteten på dem som fick mammas organ har jag inte fått veta, och det vill jag egentligen inte heller. Men det brev jag fick från den ansvariga läkaren på sjukhuset en månad efter mammas död var väldigt viktigt för mig. Det var ändå ett kvitto på att mamma hade gjort något stort.
    I brevet fick han veta att en medelålders mycket svårt sjuk kvinna nu lever med Barbros lungor. Operationen gick bra och hon kan äntligen andas själv igen. En kvinna i Barbros egen ålder fick levern och tillfrisknade snabbt. Det gjorde också de två män som fått varsin njure från Barbro. Den ene är diabetiker och den andre har en ovanlig njursjukdom.
    Eftersom Barbro var i sjuttioårsåldern var en donation av hjärtat inte aktuell, däremot förvaras hennes hjärtklaffar i en vävnadsbank för senare transplantation. Hennes bukspottskörtel kunde användas för att ta tillvara de insulinproducerande cellöarna.

    ”Jag är stolt över mamma”

    Alla beslut kring donationen gick, som så ofta vid donationer, väldigt fort. Hur känner då Patrik så här en tid efteråt?
    – Det var en hjälp i sorgen att transplantationerna var så framgångsrika. Jag är glad och stolt över att mamma kunde hjälpa så många. På något sätt har donationen gjort det lättare att prata om hennes död, eftersom jag efter att ha berättat om den tragiska olyckan kan fortsätta med ett MEN… Det hon gjorde var ju något storslaget. Utan donationen hade hennes död varit helt meningslös, nu fick den istället en fantastisk betydelse för dem som tog emot organen.

    Ställningstagandet var viktigt

    Patrik funderar över vad som hade hänt om hans mamma inte tydligt berättat att hon ville donera. Han minns hur han efter det chockartade beskedet hade försökt tänka klart, men att det visade sig vara alldeles omöjligt. Han var för ledsen, splittrad och förvirrad för att fatta några genomtänkta beslut under det korta dygnet mellan olyckan och donationen. Kanske hade han sagt nej, om han inte hade vetat hur Barbro ville ha det?
    – Tänk vad skönt att man slipper gå och fundera på om det var rätt beslut. Man bär ändå på så många grubblerier efteråt att man blir alldeles snurrig. 
    Patriks egen inställning till donation är enkel: – Tänk om man själv blir sjuk. Hur skulle det då kännas att ta emot ett organ, om man själv inte är beredd att ge sitt? Men oavsett vilket ställning man tar är det viktigt att ens närmaste får veta, medan tid är. Jag tänker på vad mamma sa, att man aldrig så noga kan veta vad som händer. Det är jätteskönt att hon var så tydlig i sitt ställningstagande.